Halloj...

Nu är det några veckor sedan och som ni förstår har jag samlat på mig en hel del tankar å reflektioner i vanlig ordning..

Denna blogg kommer att handla om mina känslor och tankar kring ansvar, föräldraskap, vänskap, relation, arbetssituation, alla möten osv osv...

Som ni alla vet vid det här laget har jag i regel klarat mig själv under största delen av mitt liv. Vilket jag verkligen har jobbat hårt och slitsamt med att försöka ändra på. Jag tränar varje dag på att be om hjälp i situationer som kräver det, tar emot hjälpen som erbjuds, försöker vara till lags i den mån jag klarar av, att säga nej när  jag inte kan vill eller orkar...

MEN! Tror ni att allt dtta slit gör mig så gott som det kanske borde?! Handen å hjärtat nu tänker jag svara NEJ!

Allt detta slit, alla tårar, känslan att vara värdelös, att utnyttja människor, ta emot men aldrig orka eller klara av att ge tillbaka, föregå med gott exempel, vara en god förbild osv osv gör mig så sjukt ont! 

Känner mig skuldsatt åt de flesta i mitt liv pga dnna förändring som jag blivit vägvisad till för att må bra.. Men hur fan i helvetet ska jag kunna må bra av att känna mig mer värdelös för varje gång jag ber om något?!

Anledningen till mitt sätt att känna har nog flera olika faktorer att spela på tyvärr. Dels måste jag få spy ut att jag många gånger känner mig rätt bollad med fram och tillbaka. Allra helst på hemmaplan.

Ena gången är det självklart att få hjälp och avlastning medan nästa gång är ALLT bara sjukt jobbigt vilket får mig att tvivla många gånger varje dag på vad som är värt att be om och inte. Det är nästan som att man ska vara på sin vakt från morgon till kväll för stt slippa ha en grinig vardag. 

Jag vet inte alls vad jag ska kunna göra åt detta då jag inte vet vad jag gör hela tiden som är så fel? 

Är jag verkligen så jävla dålig som människa att jag inte är värd ett leende? Är jag inte värd att ha sällskap? Är det jag själv som orsakar detta? Varför kan jag aldrig någonsin göra någon annan nöjd och glad? Hur gör man för att duga till som Mamma, sambo eller vän?

Har alltid haft mina djur att luta mig på! Den oändliga kärlek, tillgivenhet, respekten, oändliga glädjen och den härligaste tacksamheten som man kan önska har jag alltid funnit hos mina hundar. Men nu börjar jag till och med där tvivla på om jag verkligen gör det bästa för dom.. 

Mina underbara barn som jag älskar oändligt och skulle kunna gå genom eld för! Dessa små liv som jag skapat och fört till världen! Mina fina små troll <3 Som jag kämpar för att dom ska må bra, vara nöjd och glad mätt i magen, ha roligt, få vara trygga, känna sig älskade och alltid känna sig uppbackad i mot och medgångar. Till och med dom börjar jag tvivla på att jag duger för... 

Självkänslan och skulden är ett stort problem hos mig nu och jag måste nog erkänna att jag känner mig väldigt vilsen och så jävla ensam.. Önskar du kunde krama om mig och viska att allt kommer bli bra! Önskar jag kunde tro på orden du sa! Önskar jag kunde lita på framtiden, ångrar att jag inte satt bak när det hände! 

Varför fick jag inte följa med vidare? Vad är dt jag ska göra i detta liv som jag inte redan har gjort? Hur mycket ska jag behöva ta innan jag är red för att få kliva över till nästa kapitel?

Kommer jag till himelen eller helvetet? 

Hur som helst är inget därav värre än livet jag levt och allt som aldrig verkar ta slut!

Tack för mig! Hej!

Halloj!

Här kommer lite ego tankar å funderingar...

Tankarna är i aktivt läge för stunden.. Dem håller sig i den ännu oskrivna och så otrygga framtiden. 

Grublar och funderar en hel del inför mitt flerpartsmöte som äger rum nu på torsdag nästa vecka.. Där hoppas jag få lite mer klarhet i hur planen för återgång ska läggas upp, vilka mål som sätts upp, tidsperspektiv och framförallt vilken inriktning det blir.. 

Har väl mer och mer accepterat att någon kökstjänstgöring är inte aktuellt längre då mina fysiska besvär gör min arbetsförmåga oduglig där tyvärr. Hoppas nu bli beviljad sk arbetsprövning innom annat kompetensområde hos Umeå kommun så jag får upp lite nya dörrar för en hållbar arbetssituation utefter mina besvär.. 

Är dock livrädd att det ska bli fler motgångar och bakslag i form av avslag, förvärrad smärtsituation samt uppsägning.. 

Är väldigt svårt att känna sig lugn inför detta när jag inte själv håller i de stora trådarna för stunden utan vilar i andra människors "grepp"...

Hur som helst kan jag inte låta bli att fundera på vad jag skulle vilja bli när jag blir stor! Ha ha..

Vilket yrke skulle passa mig bäst? Vart skulle jag trivas bäst? och framför allt, vart skulle jag göra det bästa efter min förmåga?

Tankarna vandrar mellan lite olika arbetsplatser så som fritidsgårdar, hemkunskaps lärare, special pedagog, behandlings assistent, 12-stegs behandlare, KBT terapeft... Hmm.. Vill väldigt gärna förändra och se till att andra människor får bättre förutsättningar! Tror jag skulle göra det väldigt bra i att få arbeta med ungdomar som på ett eller annat vis behöver extra peppning å stöd för att kunna välja väg i framtiden. 

Får lite kalla fötter av att tänka tanken på att JAG skulle vara bra på något.. Men jag vill och hoppas för allt i världen att jag kommer kunna hjälpa andra på något vis i framtiden genom mitt yrke som blir tillslut..

Tack för mig!

Halloj!

Kände att det va dags att få ur mig lite funderingar och kanske en och annan förklaring från mina tankar kring stressen som varje dag följer med mig i min vardag!

Många håller säkert med medan många tycker i vanlig ordning att jag inte verkar riktigt klok!

Kommentera gärna så vi får igång lite diskution i ämnet som många bär med sig i sin egen vardag :)

Som de flesta av er vet är jag en kvinna på 29år som har 2barn 5 och 3år, bor med barnens far sedan snart 10år tillbaka. Bor i hus, har hundar hemma samt är långtidssjukskriven för stunden.

Måndag, tisdag, onsdag.. osv osv... Alla dagar finns det en hel del MÅSTEN! Barnen ska på dagis, tider ska passas, hundarna vill ha promenad/mat/vatten/ompyssling mm. Barnen ska hämtas, rehabmötet ska hinnas med, huset städas, hinna ringa myndigheter, handla, laga mat, duscha, äta, skita, sova, hinna med sambo livet, föräldra möte på dagis, planera semester, hålla kontakt med vänner och släkt, hinna hälsa på.mm.mm ja listan kan  bli exakt hur lång som helst! Stress, stress, stress! 

Vem är det nu som skapar denna stress? 

Här kommer en teori som för mig är väldigt logisk! 

Människan är skapad i två olika "former" Män och Kvinnor! Varför?! Jo det ska jag berätta vad jag tror :) Urfolkets man är uppbyggd på ett specifikt sätt, lång, kraftig benstomme, tydliga anlag för muskulaturen och stadika händer och fötter, styrka, nöjda med tillvaron, osv osv..

Urkvinnan är å andra sidan nättare i kroppen, inte lika lång som mannen, inte lika muskulärt uppbyggd, mer uthållig styrka och mer hjärna än muskelstyrka, god självkänsla. osv.osv (ta inte detta så personligt)

Kika tillbaka 100år i tiden, tänk hur samhället va uppbyggt och fundera en stund. Vad är det vi har förändrat i tankesätt?! Inte till materiella ting nu utan bara i sättet att resonera. Männen arbetade och drog in tillgångarna och det som skulle försörja familjen. Kvinnorna tog hand om alla levande ting i hushållet så som barnen, djuren samt såg till att hushållet sköttes och maten blev lagad och ställd på bordet! Ingen diskution! Kvinnans uppgift va att sköta hemmet och familjen medan mannens var att se till att huset va helt, veden fanns, åkern blev skördad, frysen fylld osv osv.. Båda känen va efter sina egna förmågor hårt arbetande men använde sin energi till det som varje individ gjord bäst utefter sin egen förmåga! Sen kom vi till det som idag är det absolut viktigaste hos de flesta.. Lika Lika Lika Lika!!!!

Dagens män är inte lika naturligt lång, muskulärt byggda, starka, nöjda, arbetsvilliga. osv. osv

Dagens kvinnor.. hmm.. Hur skriver man detta snyggt?! Aja skit samma.. Jag kör bara.. Vi är maktgalna, tjuriga, fåfänga, ytliga, egoistiska, förbannat "prestations kåta" osv.osv

Detta har skapat STORA problem i samhället! JÄMNSTÄLLDHETEN!

Varför ska en kvinna som inte är naturligt lika grovt och muskulärt uppbyggd som en man ha lika mycket i lön som en man då dom arbetar på samma bygge? För mig är det enkelt! En kvinna är inte lika stark som en man därav inte alls lika arbetsför som en man i denna branch!

Sen finns det arbeten som kvinnor gör precis lika bra som en man men fortfarande har lägre lön än en manlig kollega som utför exakt detsamma arbete vilket inte alls är ok!

Här har vi en stor del i problematiken som skapar denna stress...

En kvinna är en betydligt mycket bättre Mamma än en man och detsamma gäller åt andra hållet! En Pappa är en Pappa med bästa möjliga förmågan för detta och en Mamma har de bästa förutsättningar som krävs för att vara just en Mamma! Samma gäller fär män och kvinnor! Äldre och Yngre osv. osv.. Varför kan vi människor inte bara vara nöjda i vår roll som föräldrar, män, kvinnor, arbetande, arbetslösa, hög eller lågavlönade? Ja ni..

Nu skakar nog många på hövve å undrar hur knäpp jag är :)

Jo så här ligger det till! Kvinnor är kvinnor och män är män! Vi är alla människor men med helt olika förutsättningar! Vi är exakt lika mycket värda i våran person MEN! Vem ser värdet i personen? INTE många tyvärr!!

Utan det ska presteras fan i mig in till döden!

Människan är av det slaget att vi ALLA mer eller mindre från gång till gång lider av den svenska sjukdomen AVUNDSJUKA! Och vad händer när man blir avundsjuk? Jo man ser något som är i sina egna ögon och efter egna värderingar bättre än det man själv har! Oftast något som man av olika orsaker inte är kapabel till att nå! DVS ett orimligt mål! Därav skapas denna omedvetna stress som får människan att prestera ytterligare lite mer för att nå detta oftast omöjliga mål!

Efter denna prosess skapas en ångerfylld känsla av värdelöshet! Värdelösheten att prestationen man så gärna ville nå inte vart bra nog. Du känner dig alltså värdelös pga något du inte har klarat av, vilket är HELT onödigt!

Nej du! Det va DIN bästa prestation av just denna uppgift! Alltså en lyckad handling efter just dina förmåger! Inte ett misslyckande! 

Detta va ett lysande exempel på just en situation av vardags stress som vi ALLA någon gång (Jag var eviga dag) drar på oss helt i onödan!

Och vad lär vi i nästa tur ut åt våra barn? 

Jo rätt enkel matematik, vi lär våra barn att mäta sina egna begåvningar i prestationen inte i personen :(

Och till det viktigaste av allt! Vad kan vi själva göra åt detta? 

1. Lär dig uppskatta dig själv! (du kan inte uppskatta andra utan måste börja med dig)

2. SLUTA JÄMFÖRA DIG MED ANDRA!! (jämför priser på mat istället)

3. Visa din uppskattning för andra! (inte genom dyra presenter utan genom mänsklig beröring/kontakt en kram kanske)

4. LE LE LE! (det smittar av sig)

5. Se dig själv som en viktig individ! (du är den som är absolut bäst på att vara DU)

6. Acceptera din förmåga i din prestation! (du kan inte göra mer än ditt bästa)

7. Tillåt dig själv att bara vara! (när ska du annars hinna återhämta dig och orka vara just bara den du är)

8. Sänk kraven! (ingen älskar dig mer för att du har städat hemma, har mer pengar på kontot eller kör den finaste bilen)

9. Släpp kontrollen!! (det är OK att andra gör saker oxå! Dammsugaren suger inte mer för att du styr runt den)

10. sist men inte minst! NJUT!!! Just idag kan bli världens bästa dag om du vill det <3 (man styr nämligen väldigt mycket av sitt mående genom negativa tankar)

Och vi runtomkring dig älskar DIG som just den DU är och skiter fullständigt i om dina kläder hänger på linan, ligger i en hög eller är snyggt inlagd i din garderob! Du är viktig och är bäst på att vara just den DU är!!

Tack för idag, slut för idag :)

God morgon!

Hemma med magsjuka barn och passar på att få ner lite tankar å funderingar ut till er som följer mig..

Har en låt som satt sig i närminnet som jag igentligen inte alls tycker är bra men det som förmedlas i texten är så förbannat sant! Medina med Generation 90!

Citerar...

-Ännu en grabb tog en överdos! Han tröttnade på livet som han getts, han tröttnade på kampen å all stress! Å allt bara rann över bord! Ännu en syster som förlorat sig, i drogernas paradis! Det dämpar hennes ångest varje gång hon tar en sil, hon tar en sil! Men i går vart det för mycket gift! Så de blev hennes sista tripp! Båda va runt 16år och nu vilar dom i frid!!

Våra unga håller på att gå under, och vad gör vi åt detta?!

En helt vanlig dag för en ungdom i dagens Sverige kan innefatta både psykisk och fysiskt våld, mobbing, psykisk ohälsa, drogproblematik, alkohol samt en stenhård press från skola och kamrater! 

Vuxna som blundar för mycket av dessa handlingar av en för mig helt obegriplig anledning! 

Så vad har då orsakat denna helt obegripliga och oacceptabla situation som våra unga idag måste gå igenom och stå ut med? 

Är det samhället som har tappat greppet? Vi föräldrar som är för stressade och självupptagna? Skolorna som saknar behörigheter nog för ett ingripande? Eller är det så att vi ska beskylla dessa ungdomar för alla dessa problem som är vardagsmat?!

NEJ! Jag har fått nog av att se detta hända och sliter håret av mig i frustrationen av att vilja förändra och hjälpa samtidigt som jag känner en fruktansvärd maktlöshet då jag vet att jag ensam absolut inte är kapabel till att rädda en hel generation! 

Vad jag tror och spekulerar i ang denna problematik är något som jag nu kommer dela med mig av! Det kommer uppfattas helt skruvat av många och helt vettigt och logiskt för andra! Kommentera hemskt gärna då detta är et ämne som jag kommer spåna vidare i så länge jag kan! 

Jag själv är som ni vet uppvuxen i ett hem med en hårt arbetande mor, många syskon och en stundtals väldigt stressig vardags situation. Min teori ang detta med dagens problematik hos ungdomar är helt grundad ur ett perspektiv som jag nu i vuxen ålder har ang mina egna problem som ung och orsaken till detta!

Jag tror inte att det finns föräldrar som vill se sina barn "misslyckas" utan jag tror alla föräldrar vill se sina barn växa upp till välfungerande individer som klarar vuxenlivet med bravur! 

Tyvärr är detta inte alltid en självklar syn och för många föräldrar blir detta till ett eget misslyckande när man ser sina egna barn fara illa. 

Jag tror att många föräldrar idag inte har tid med sina barn! Man tar sig inte den tiden som krävs för att skapa en trygg och stabil grund för sina barn. Istället för att lägga sitt eget "liv" åt sidan och invänta den tid som kommer tillbaka den dagen barnen är stora nog att ta det ansvaret som krävs när mamma eller pappa ska gå på gymmet, ut och springa eller kanske till och med ska jobba över! 

Enligt min teori skapas grunden till en trygghet i sig själv redan i tidig ålder! Redan när ett barn lär sig krypa eller gå söker denne tryggheten i sina föräldrar för att våga ta sitt första steg! Redan här är det viktigt att vara med till 100% för att vara de stöd som barnet behöver! 

Detsamma gäller när barnet lär sig cykla, skriva, räkna och till och med gå i skolan! Barnet söker sig till det som känns tryggt för att kunna luta sig mot i det nya och outforskade som alla dessa aktiviteter innebär! Här är det jätte viktigt att vi som föräldrar är lyhörda och ALLTID finns till hands för våra barn! 

Även när våra barn börjar ta mer ansvar i och med att dom blir äldre är det jätte viktigt att vi föräldrar inte släpper för mycket ansvar på våra barn utan fortsätter att vara den där "jobbiga å pinsamma" föräldern som alltid syns på föräldramöten, klassfester, discon och senare dn föräldern som finns och syns till på samhället när ungdomarna strosar runt och så småningom i vanlig ordning gör bus och annat som för ungdomar är spännande! Va det där störande momentet som gör det svårare för våra ungdomar att göra "dumheter" osynligt! Du kommer att vara sjukt jobbig men utgöra ett otroligt lugn att just DU ser vad som försegår ute på kvällar å helger! 

Va en lugn och trygg förebild och GLÖM INTE hur/vad du själv gjorde som ung! 

Lyssna till dina barn och ta dig tiden som dom behöver för att skapa tilliten och tryggheten som ALLA barn/ungdomar behöver! 

Detta är inte alls någon lätt uppgift och bara framtiden kan utvisa om just du/ni gjort "rätt" eller ej.. Alla föräldrar kan göra skillnad genom att finnas där för sina barn! Se, höra och framförallt försöka förstå sina barn! Tillrättavisa sina barn när något är galet! Berömma sina barn när de gjort något bra och hjälpa era barn när något blivit fel! 

Detta tro jag är steg nr 1!

Sen tro jag även att det är lika viktigt att man för en öppen dialog ang sina egna och andras barn när det uppstår bekymmer, att göra varandra den tjänsten att säga till när man ser något som inte verkar bra! erkänn att problemet finns istället för att undvika det! INGEN är perfekt som förälder och ALLA gör det bästa dom kan för sina egna barn! Men ibland bli det inte som man har önskat och kämpat för och då är det jätte viktigt att ta tag i problemet som snabbt kan växa sig stort och kan ta flera år att lösa! 

more to come!! 

Vet inte riktigt vad jag ska skriva, hur jag ska skriva det och om jag borde skriva!?!

Vardagsproblem eller bara mina problem? Det är en jävligt bra fråga!

Och varför skulle min situation vara unik? Jag är ju fortfarande bara den lilla flugskiten på din fönsterbräda ändå!

Jag! Hör på det ordet! Vad betyder det? Vem betyder det något för? JAG?!

Vem är Jag? Vad är Jag? Varför är Jag? Vem kommer Jag att bli?

Som ni säkert förstår är det en sjukt jobbig dag idag! En som dom många i mängden! En ny "fas" som det så vackert kallas!

Är så frustrerande att alltid ha denna kamp om värdighet med sig själv.. Att vara eller att inte vara..

Vill duga till åt er som betyder så mycket för mig men vågar inte tiillåta mig själv att lita på att jag duger som jag är.. Gömmer mig för allt som skrämmer mig just nu och låser in mig i mitt skal där ingen kan komma åt mig och skada mig.. Är känslomässigt ur funktion och error lampan blinkar konstant inne i mig.. Vill så gärna förstå vad ni andra ser hos mig som skriker med sin frånvaro i mitt eget synfält.. Älskar er mina vänner, familj och ni runt mig som är här för mig samtidigt som jag själv märker hur jag tar mer och mer avstånd från det som gör mig så gott.. Vill så gärna krypa närmre men vågar inte för rädslan att bli avvisad äär för stor..

Endast gud kan dömma mig men den enda gud som just nu dömer är just JAG!!!

CTRL ALT DEL!!!!!! Radera det som varit! Installera om nya drivrutiner! LEV LIVET!!! FAAAAN!!!!

Fånga mig som en flyga i en burk och kväv mig! Varför gör jag så här mot mig själv? Vem har lärt mig att Jag inte är värd att älskas? Varför kan jag inte bara få lita på mina älskade medmänniskor och tro å mig själv så som ni andra gör?

Ja nu va de dax igen då...

Detta inlägg kommer visa en för många av er helt okänd sida av mig...

Många kommer förstå medan många kommer skaka på huvudet...

Som många av er vet om har jag varit sjukskriven en längre period och är det fortfarande. Denna sjukskrivning har gjort mig gott på många vis men gör mig även väldigt ont på flera andra sätt...

Att leva med ständig värk är inget jag önskar ens min värsta fiende. Att kämpa varje dag mot ett mål som hela tiden flyttar på sig är en jävla kamp fysiskt men en ännu större kamp mentalt.

Livet ändrar sig från dag till dag och motivationen till ett bättre mer anpassat liv är stundtals väldigt svårt att fånga.

I detta kapiatel kommer jag att skriva om min eviga kamp att fly från det okända, det otäcka, det jag fruktar mest av allt! Mig Själv!

Jag sitter i en sal med fullt av människor, människor som pratar skrattar och har trevligt med varandra. Människor som njuter av tillvaron och är nöjda. Nöjda med sitt sällskap, med tillvaron ja helt enkelt nöjda och stolta över att vara just DEN som var och en är..

Jag sitter och ser på, ler åt dom blickar jag möter, hälsar på de människor jag möter och är helt enkelt en i gänget. 

Jag är helt enkelt som alla andra, Nöjd över att vara den jag är där jag är, på utsidan JA men... Bakom denna fasad, denna mur eller detta skal jag varje morgon fortfarande VÄLJER helt omedvetet och med ovilja att ta på mig går jag sönder, bit för bit bryter jag ner mig själv genom att inte våga vara den jag är, att vara nöjd med att bara vara JAG!

Kampen om att vilja vara just bara den jag är och samtidigt vara livrädd för att inte bli accepterad för den jag är. Livrädd för att om jag inte presterar till tusen skulle ingen längre vilja vara med mig mer. Känslan av att vara behövd, accepterad, respekterad, värdig och ÄLSKAD av er alla som betyder så mycket för mig! 

Om ni stänger ögonen och tar fram bilden på en liten mus som sitter i skogen och äter på något, tänk er den bilden och se hur den börjar vädra och känna vittring av fara! Hur denna lilla mus börjar vrida på huvudet och ser sig oroligt omkring, ställer sig på sina bakben och vrider huvudet framåt och där är ormen med vidöppet gap och är på väg att attakera den lilla musen! Stoppa bilden här och försök förstå känslan hos denna lilla mus just nu!

Exakt där är min känsla!

Känslan av att nu tar det slut! Detta är det sista jag gör, här slutar alla älska mig, jag behövs inte mer! Livrädd letar jag efter en väg att fly undan, till tryggheten! En väg där jag inte blir upptäckt, ett ställe där jag får vara just bara JAG! 

Hela livet har jag gjort allt för att känna mig behövd, känna mig älskad, värdig, fin och jagat andra människors bekräftelse. Detta har satt sina spår... Genom att alltid försöka lite extra, göra lite mer än vad jag behöver, hjälpa till med allt vare sig jag kan eller ej så har jag gjort precis ALLT för att få känna mig bra nog att älska...

Jag har de senaste 10åren flytt ifrån allt detta genom att jobba, ta hand om andra, sett till att alltid ha arslet fullt, städat som en idiot och alltid varit på språng...

För 1år sedan vart jag sjukskriven för att ryggen min fick nog av allt eviga springande, konkande, stressande och jag va tvungen att gå hem med gråten i halsen och tårarna rinnandes nedför kinderna. Ännu en gång har jag gett allt av mig själv till att återigen få känna mig totalt misslyckad och värdelös...

Det tog inte många veckor fören jag blev inskriven på FeelGood företagshälsan för smärtutredning samt test för ADHD.. 

Psykolog kontakt där jag ännu en gång lyckades slingra mig för att slippa ta tag i det svåraste som finns.. JAG! 

Nu sitter jag här fortfarande sjukskriven och hör hur det jobbiga närmar sig utanför min enda dörr som fortfarande går att öppna! Jag sitter i ett hörn och vill springa så fort benen bär mig härifrån men bara tanken av att öppna denna enda dörr som går får mig att bli stel i hela kroppen och paniken växer inom mig! Paniken och rädslan över vad som väntar där utanför! Rädslan av vad som kommer hända mig! Rädslan av att inte duga till och att inte bli älskad...

Detta är mina ord av min panikångest...

I denna del kommer alla känslor snurra och många frågor utan svar att komma till ytan.. Jag fick upp ögonen för hur "infekterad" min barndom hade varit.. Jag fick se en helt annan bild av det familjeliv jag önskar alla...

Det va under hösten -00 mitt hjärta började klappa för honom, Gustaf.. Jag minns det som om de va igår...

Det va höstlov och jag va på fest hemma hos Gustaf, hans föräldrar va i spanien så han va ensam hemma...

Det va fullt med folk och de flesta va rätt så dragna :)

Jag minns att Johan Hultman va hemma de lovet och hade parat ihop Gustaf med nån tjej från västkusten, jag gillade läget och grubblade inte mycket om det...

Jag kände direkt att det gjorde ont att se honom med någon annan och lämnade festen rätt tidigt å for vidare...

Men kunde inte släppa tanken på de vackra blå ögonen, hans otroliga leende och ja hela han...

Det va då jag blev kär i honom helt enkelt...

Veckorna gick och vintern kom och kylan med den..

Men jag höll värmen av att bara tänka på honom..

Det tog slut mellan honom och hans tjej så jag tog chansen att få veta mer om honom..

Vi umgicks en hel del innan det kom.. DEN FÖRSTA KYSSEN!!

Vi va hemma hos honom och såg på film sen bara blev det...

Det va den 4/12-00 å jag log hela vägen hem på bussen när jag for hem för att sova...

Jag gick som på moln och allt va så underbart! Jag va så himla kär och lycklig att jag nästan inte visste vart jag skulle ta vägen..

Hans familj tog emot mig med öppen och varm famn direkt från start och jag kände mig så välkommen, accepterad och bekräftad... Jag minns och har fortfarande kvar första julklappen jag fick av honom... Det va en pyjamas i flanell som va cremefärgad med vita små får på :)

Jag lärde känna familjen väldigt bra då vi satt ihop redan efter första veckan Gustaf och Jag.. Han fick mig att vara så lycklig och tillfreds med mig själv... Jag va förälskad och inga bekymmer fanns!

Vi gjorde väldigt mycket tillsammans med hans familj, reste bort och hade många trevliga middagar med hans släkt och vänner till familjen, vilket va något helt nytt för mig å jag fann mig snabbt en egen plats i deras familj men tankarna kring min egen började snurra igång igen och då vart det genast mycket jobbigare för mig att förstå, VARFÖR?!

Varför hade jag inte fått allt det här tidigare? Varför sa inte min mamma att hon älskar mig? Varför kände jag mig inte lika välkommen hemma i min familj? Det växte en fruktansvärd längtan inom mig... En längtan om att bli älskad villkorslöst av min egen Mamma... Jag skämms över att behöva erkänna det men jag vart så fruktansvärt avundsjuk på all den kärlek, värme och närhet denna familj hade i sig... Jag stötte ut mig själv och svartmålade mig själv inuti med allt vad tankar kring att vara värdelös innebar...Dessa tankar startade fort en hemskt ond cirkel hos mig som resulterade i många stor bråk med Gustaf om saker som inte alls va relevanta att bråka om över huvud taget... Jag ångrar många bråk vi hade kring detta...

Vi bråkade mycket för att jag misstolkade många välmenade situationer för att jag inte insåg att även jag va värd att älska och att ha det så bra som möjligt.. Jag gämförde mig själv med andra å såg mig själv som så mycket sämre och med så mycket mindre värde än andra att jag inte trodde på mig själv alls..

Samtidigt som detta hände i mig blev jag mer och mer orolig att jag en dag skulle mista honom, den jag älskade, den jag litade på, den som tröstade mig när jag bröt ihop, Gustaf... Jag va ingen utan honom, kunde inte tänka mig ett liv utan honom vid min sida... Jag vågade inte tro på att jag va värd deras kärlek, deras goda ord, deras vardag å deras gemenskap...

Men dom släppte in mig trots många konflikter med både hans yngre syster och hans Far va jag välkommen ändå...

Min fritid va rätt fri...

Jag va inte hemma mycket alls under dessa år...

Från början va det mest nätter och kl 17 när vi åt middag, övrig tid va jag mest ute och va med mina kompisar...

Jag bytte omgivning rätt mycket under dessa år från att bara supa till att ta klivet in i den tyngre världen, droger, kriminalitet, jag drog mig till dom som levde "utanför" samhällets ramar...

Jag träffade en kille som jag va med 1½år och där gick det fort utför för mig.. Det va under sommaren mellan 8-9an jag va 14år när vi blev tillsammans och jag mer eller mindre flyttade in hos honom och hans familj... Min Mor gillade inte mitt val av kille utan va duktig på att påpeka att det inte va bra för mig att vara med honom.. Jag nämner inte några namn i detta kapitel för ni som vet ni vet och ni andra behöver inte veta...

Jag va ute och strosade runt en hel del och både söp mig redlöst full och flummade mest hela denna tiden.. Men ingen annan än han såg mig.. Jag kände mig bekväm i tillvaron men saknade en vuxen förebild. Saknaden efter någon som röck mig i armen när jag klev över gränserna för vad man får och inte får.. Saknade någon att ringa till när jag va för full och hade missat bussen. Någon att luta mig på när det stormade..

Gång på gång fick jag inget svar när jag ringde hem för att bli hämtad sena fredagkvällar och fick lösa problemet själv.. Jag va så otroligt arg, ledsen och besviken och mitt hat växte större och större..

Jag valde att helt ta steget ifrån min Mor och min familj, trodde det skulle göra mig bättre att vara utan dom..

Det va då det gick från att flumma till att langa.. 

Jag sålde droger omkring mig och det gick som en dans.. Min kundkrets växte sig större och större och pengarna flöt in.. Jag klarade mig själv.. Utan de vuxna.. Jag stängde av mitt lidande med hjälp av drogerna, jag älskade denna perioden i livet. Allt va enkelt, allt löste sig och jag hade inga bekymmer.. Trodde jag  

Efter 9an under sommaren gjorde jag en otrolig revolt mot min Mor där resultatet vart en jourhemsplacering...

Jag hamnade i Huddinge hos en familj några veckor innan jag blev familjehemsplacerad i Södertälje...

Denna tid va fruktansvärd, jag grät varje natt över min dåvarande kille som va ute och dels pundade och även söp en hel del... Jag va så besviken att han inte va färdig med detta kapitel.. Men jag fick lära mig att leva med att inte kunna göra ett förbannat skit åt det.. Det kom på tapeten att jag hade blivit erbjuden en plats på Freja flickhem där vi gjorde ett studiebesök... Denna tiden gick så fort, allt hände på några månader...

Det va under denna tid min yngre syster Pernilla tog "min" plats i umgängeskretsen och jag kände att jag MÅSTE till vilket pris som helst komma hem och hjälpa henne därifrån... Redan här nekade jag att det va mig de va fel på, att jag va socialt missanpassad... Att jag skulle behöva hjälp men vart skulle den finnas?

Efter mycket om och men lyckades jag manipulera till mig att få flytta hem igen och jag va tvungen att sjunka så lågt att jag bad min Mamma om ursäkt att jag trodde det va bättre någon annan stans.. Detta tog så hårt på mig att jag kände mig äcklad av mig själv, jag va inte klar i Skogås... Jag fick återigen flytta hem till min Mamma och bo i byggbarracken med mina syskon... Jag fortsatte hänga ihop med killen jag hade ett tag till efter detta men tillslut tog det stopp... Vi båda två va inte bra för varandra och behandlade varandra illa...

När skolstarten närmade sig minns jag att jag hade blivit intagen på gymnasiet i Nynäshamn då jag sökte mig dit för att få lite andrum och en ärlig chans att komma tillbaka till skolan utan press att behöva vara den jag hade varit. Jag ville förändras.. Det tog inte mer än två veckor så hoppade jag av för det fanns ingen motivation kvar..

Jag fortsatte röka hasch och flummade för att slippa känna mig misslyckad... Snabbt efter hemflytten tog affärerna fart igen och på bara några veckor va jag i samma sits igen... 

Till slut fick jag ett ultimatum hemifrån att antingen jobba eller gå i skolan!

Jag fick börja på IV-praktik programmet och började praktisera istället för att gå i skolan... Jag hade betygen för att komma in på linjen jag ville gå men hade ingen som helst kraft att orka vara i skolan...

Under detta år träffade jag den som senare skulle bli min väckarklocka... Den som skulle få mig så långt ner i botten att jag inte trodde det va möjligt att kliva upp igen...

Här börjar det jag minns och drömmer om än idag... Det jag är säker på när, vart och hur...

<3